Det svider i mina ögon eftersom jag har smink på mig idag. Och nu på kvällen, då jag börjar bli trött, så glömmer jag av att jag har smink (har ju inte det så ofta nu för tiden) så då gnuggar jag ögonen och sminket gör så att ögonen svider. Så det ska av så fort jag bara släckt ner här, strax.

Sitter och tänker på Dobby, mest. Som Anso skrev på msn innan så är ovisshet hemskt. Och det är det verkligen. Vill bara att han visar sig och får komma in.. in i värmen och få mat och rent vatten. Sova gott bland filtarna och bara vara. Mio är så fruktansvärt glad i honom, också. Dom fann varandra på direkten. Så glad över sin katt och ja..

Björn satte upp en kattlucka ner till källaren (i källardörren) och där står Mio några gånger om dagen och ropar på Dobby. Jag har försökt att förklara att Dobby vill vara ute.. så nu när man frågar "Var är kisen" så pekar han utåt, mot närmsta fönster, och svarar "Där". Vår lilla plutt.

Imorgon ska jag och Mio hem till min syster och hennes små killar. Hon började jobba i måndags efter mammaledighet med Alexander! Känns helt overkligt för det känns som om hon alltid varit mammaledig! Men det ska bli otroligt kul att träffas.

Måste bara berätta något som gjorde så att mitt hjärta smälte typ 3 gånger om. Anton hade sagt till Ulle igår något i stil med "Idag har min moster Hanna varit på dagis och gjort soppa". Också hade han sagt något liknande idag. Då hade Ulle frågat om han saknade sin moster och då hade han svarat att ja, det gjorde han! För jag har ju absolut inte varit på hans dagis och gjort soppa.. utan det hade han fantiserat ihop bara för att ha något att berätta om mig.. Likaså det idag. Barns tankar och fantasier är helt underbara!

Blir man inte helt blödig eller vad? Anton ÄR och kommer alltid att vara enormt speciell för mig. Han var den första lilla bebisen som jag fick ett så starkt band till. Även om jag älskar Alexander precis lika mycket, så är Anton alltid speciell. Jag kan bara inte fatta att han blir 4 år i ÅR. Det är helt galet! Mio blir snart 2 och Alex blir 2 i augusti. Våra små pluttar? Jisses på det! (mitt nya missbrukade ord, för övrigt).

NU förstår jag äntligen(!) varför mamma, pappa, Ulle och resten av släkten har haft så innerligt svårt att se mig som vuxen / "stor". Jag är liksom lilla Jasas och det lär jag fortsätta att vara och bli.. jag är ju minstingen på pappas sida, av släkten. Om man inte räknar mina, Ulles och mina kusinbarn! Ja jag säger då det..

Sov gott, det gör jag om 5 röda.

10 kommentarer till “Det svider.”